Jag har inte brytt mig om att blogga igår eller idag bara för att en av våra katter avlivades igår. Sixten, han var min lillebrors katt. Han fick honom när han var 3 år. Så han minns inget från sitt liv innan denna katten. Han avlivades för att han var sjuk, och han var redo för döden, han spann när det hände..

Sixten var 11 år, så han var ju absolut en stor del av familjen, känns redan tomt utan honom. Många ser ju husdjur som bara djur, men hos oss har alltid djuren vart en del av familjen. Han var speciell, i alla fall för oss. När man var ung var han väldigt stor, muskolös och ståtlig. Han var typ kung i de området vi bodde i, han fångade möss, fåglar och t.o.m kaniner. Kommer ihåg att vi brukade skälla på honom för det när vi var yngre. Han gjorde typ alltid som han själv behagade men var ändå en jättesöt och gosig katt här hemma.

Alla djur låter ju unikt, de har också sina egna röster. Kommer fortfarande ihåg exakt hur det lät när man spann eller när han ropade (mjauade). Kommer ihåg när han var liten och superlekfull! Det är jättesvårt att tänka på den sista tiden då han var svag och sjuk, det var inte alls samma katt. Då var han liten och mager, han såg dåligt, förlorade luktsinnet och mot slutet vinglade han när han gick.

Han var så rolig när han var ung och pigg. Om han låg och sov (t.o.m snarkade för att han sov djupt) kunde man hålla en bit skinka några centimeter ovanför hans nos och samma sekund attackerade han ens hand och åt upp skinkan i ett naffs! Det var så sött, han var alltid så nöjd. Detta var en katt som verkligen älskade sitt liv.

Skulle kunna sitta här hela kvällen och skriva om honom, om alla minnen och om hur han var. Finns så mycket att berätta. Men jag tror jag avslutar här.





Och alla ni som tycker att jag är löjlig eller nått kan dra åt helvete!